(om) det onödigas nödvändighet

Figurin-010Jag har aldrig ägt en figurin. Min mor tyckte det var rysligt onödigt.
– En har väl annat att göra än att damma figuriner, var en av hennes slogans…
Nu har jag en figurin, en fröken Onödig. Tittar du riktigt noga ser du att figurinen dammar sig själv. Det tänker jag att torgets fröken Onödig också kommer att göra. För om Du slår dej ner vid sidan om henne och berättar högt eller bara viskar i hennes öra. Då vågar inget damm stanna.
Berättelserna och frågorna gör att det alltid kommer att blåsa en liten vind på torget i Molkom. Fröken Onödig äger den.
Fröken Onödig är en tonåring, öppen, prövande och undrande. Till henne får vem som helst ställa vilka frågor dom vill, hon lyssnar. Hon blir en lyssnerska, en deltagare och ett vittne. På Molkoms torg bortses nyttan. En nyttighetsfri zon.
Det ansvarar fröken Onödig för. / Astrid Göransson

Jimmy-ThuressonJimmy Turesson berättar ”Jag har inte så mycket onödiga saker eftersom jag just flyttat hemifrån. Mina onödiga saker är nog kvar i föräldrahemmet. En onödig sak tog jag med mig, titta här – ett påskägg!”

Danne-Helmersson-001Nyeds församlings diakon, Danne Helmersson, pratar med oss om livet, döden och ords betydelse. Han berättar även den märkvärdiga historien om det enorma golvuret som placerades i kyrkan år 1805. I samband med kyrkans renovering på 1880-talet så bestämdes det att uret var onödigt och följaktligen skulle bort. Uret auktionerades ut. Det köptes av en lantbrukare som donerade det tillbaka till kyrkan med avsikten att det skulle stå kvar på sin plats. Där står det än i dag.

Henrik-Lander-001Kajsa Forsberg berättar om när ladan på gården som varit i Landerska släkten i 500 år skulle renoveras 1973. Då hittas detta föremål på loftet. En älgklöv med infattade smidesdetaljer som påminner om krokar. Den mystiska klöven har antagligen sparats på grund av sitt underliga utseende och gåtfulla användningsområde. Många har gissat på hur den använts men ingen vet med säkerhet. Allt från spårträning av jakthundar, klädhängare, föremål för ockulta riter eller redskap för beredning av små skinn har föreslagits. Är saker onödiga om vi inte känner till dess funktion? Detta märkliga föremål finns utlagt på Kajsas facebooksida – för den som tror sig veta vad det är.

Azam--004Ett möte utan onödiga saker. Nimer Azam kom till Sverige som flykting från Syrien tillsammans med sin fru Gharam Haj Hassen och deras fyra barn Yaser, Mohammad Kher, Alaa Aldeen och Abdulrahman för elva månader sedan.

Christina-AnderssonCarina Andersdotter visar upp en potatisstamp hon fått av sin mor Aina Svensson. Den har tillverkats av Carinas farfarsfar, Sven Magnus Olsson, en fattig torpare från Dals Ed som slöjdade både husgeråd och möbler. Aina har aldrig använt den utan sparat den som prydnad och nu har Carina potatissampen i sin hylla.

Hans-MattsonNär Hans Matssons granne flyttade för några år sedan fick Hans en snögubbe i trä. Han minns inte varför men det var förmodligen en avskedsgåva.

Ingela-RoxströmI Ingela och Fredrik Roxströms bokhylla står en gammal elektrifierad trampsymaskin. Ingela fick den av sin mormor i tioårsåldern. Det var då hon sydde som mest med den. Nu syr Ingela inte längre med den utan den fungerar som prydnad och stöd i bokhyllan som står i familjens vardagsrum.

Maj-Lis-FalckMaj-Lis Falck plockar fram en unik skål från Uppsala Ekeby av Ingrid Atterberg.
– När jag var 20 år arbetade jag som praktikant på Uppsala Ekeby. Mitt mål var att gå på Socialhögskolan men jag behövde praktik för att kunna komma in. Jag var alltid rädd för att tappa något. Jag minns hur de som arbetade där bar långa bräder med obrända skålar, elefanter och annat på axeln som ingenting. I alla fall, jag fick möjlighet att köpa några prototyper av bland annat Anna-Lisa Thomson, Mari Simmulson – och så denna skål av Ingrid Atterberg såklart. Vi har aldrig haft den framme eftersom min man tycker att den är förskräckligt ful men den har fått bli kvar i alla år trots allt, längst inne i skåpet.

Jörgen-Marcus-003Jörgen Marcus gjorde denna lilla figur av lera när han och hans kamrat som fjortonåringar lekte på Lindfors tegelbruk år 1953. Den blev bränd i en av de stora ugnarna och märkligt nog blev den lik en av tegelarbetarna, Gustav på Strand. På Jörgens hylla står även ett par av de välkända Molkomstrollen, tillverkade av Algot Gävert.

Kavina-Thorslund– Romansen började sommaren 1992. Kavina Thorslund arbetade som au pair på Hawaii och där träffade hon en amerikansk marinkårssoldat, Steven.
– Jag lämnade Hawaii i början av 1993 för att resa vidare på min jordenruntresa till bland annat Nya Zeeland, Australien, Bali och Thailand. På hösten samma år åker jag till Detroit för att bo med honom. Jag har lämnat allt bakom mig men kommer inte in i landet och blir satt på ett plan tillbaka. Senare samma år kommer han till mig i Stockholm och vi bodde i en lägenhet där någon månad. Jag tror att han åkte hem i november det året. Han var definitivt min första stora kärlek och idag är jag glad att det inte blev vi. När vi skildes åt fick jag Stevens namnbricka som ett minne. Nu när den är fotograferad skulle jag faktiskt kunna slänga den.

Susanna-El-TayaraNär Susanna El Tayara besökte Libanon för drygt åtta år sedan fick hon en Koran. Nu har skriften följt med henne överallt. Detta delvis med anledning av att den storleksmässigt är väldigt praktisk att ha med sig. Denna Koran kommer ursprungligen från Saudiarabien. / Maurits Larenas

Mats-Thoresson-005Det var Mats Thoressons farfar som tillverkade denna musfälla med plats för fem möss. Den är konstruerad med fjäderbelastade strypsnaror. Mats är femte generationen som bor på släktgården i Viberg och minnet av den fulla musfällan hänger kvar sedan barndomen. Till vänster: en av de många reproduktioner med jaktmotiv som Mats har på sitt kontor hemma på gården. Mats jagar inte.

Ecaterina-BriciNär Ecaterina Brici flyttade till Sverige från Rumänien för 23 år sedan fick hon med sig en massa tyger. Modern tyckte om att väva. Ecaterina fick med sig både trasmattor och handdukar. Hon har svårt för färgerna så de används inte. Men eftersom det är en present från hennes mamma så har hon kvar dem. / Maurits Larenas

Åke-Zetterberg-001Till ”F”

Då öppnade jag dig, och trädde på dig ditt band.
Jag berättade för dig om dagen jag fann
ibland vara lång i väntan på dig.
Du var tung, men enkel att bära.
Om natten, på mitt rum, du stod alltid mig nära
och arbetet vilade, i väntan på mig.

Så har du missat ditt sista ”F”
(ditt ”F” var alltid så svårt)
och du har fått ditt sista band.
Men jag slog väl alltför hårt
på ditt ”F” med min sömniga hand.

Du står där och minner om då
–  idag har andra tagit din tjänst –
men när jag smeker dig tänker jag på
hur mina fingrar en gång gav dig din spänst.

Åke Setterberg 2014

Vivi-Johansson-003Kanske är det smått onödigt att ha bevarat den hela livet men Vivi kommer exakt ihåg den dagen då hon fick den lilla kvigan av sin far, Gustav Eriksson. Han hade varit på Villingsbergs skjutbana. Året var 1938 och familjen bodde i Forshyttan. Vivi måste ha lekt varsamt som barn, den känns nästan som ny.
”Vömp vömp” skrattar Vivi och lyfter nätt på kvigans svans.

Ove-Johansson-001Detta är Paco, Ove Johanssons älskade hund. Pacos mamma var en schäfer och pappan var en Karelsk björnhund. Paco var stark och tuff och blev därför döpt efter den spanska tjurfäktaren el Paco de Camino. Ove hade sett detta namn på en affisch en gång i Benidorm, dit han åkte på en semesterresa med klubb 33. Inget namn kunde passa bättre på hans fina svarta valp. Konstnären Anne Marie Rhönnstad målade av Paco 1980. Anne Marie och Ove gick i samma klass och redan i lågstadiet var hon en duktig tecknare, berättar Ove.

Walter-Eriksson-002Dessa fickur har Valter Eriksson fått efter sin bror Kent som var en profil i Molkom. Han kallades ”Rock-Kent” och så här beskriver Peter Blom honom. ”En färgglad personlighet som bjöd på många historier och glada skratt. En som alla här känner till. Kent hade ett alldeles eget uttryck: APPY!”  Vad det riktigt betydde har vi inte kunnat reda ut. En glad hälsning, typ
”Tjenare polare/raggare”. Valter berättar en historia om när han var tio och Kent kanske fjorton år. De skulle busa lite och smälla ollonskott i en brevlåda. Valter poängterar att de först kollade noga att det inte fanns någon post i lådan. Postlådan var belägen vid SJ huset. Valter sprang fram och släppte ner ollonskottet invirat i tidningspapper och locket smällde igen. Pojkarna stod spända och väntade. Pang! Svisch! Där kom lådan farande rakt över gatan, ända bort till Konsums nuvarande parkering. Kent blev jättelycklig och skrek högt APYY! På fotot är Kent kanske ett år gammal, gissar Valter.

Johan-Gaellman– Jag insåg att varje spik var unik på grund av rosten och krökarna. Att de hade levande uttryck och att det i och med själva mängden blev svindlande intressant och möjligt material för framtida skulpturer. När jag efter ca tio år tänkte använda dem kunde jag inte hitta dem. Några år senare dök spikhinkarna upp igen i mina föräldrars förråd. De väntar nu på nästa inspirationstillfälle. Spikarna har varit ett inslag i en skojlåt om mig när jag fyllde trettio och nu har de blivit lite mer intressanta eftersom en konstnär varit här och fotograferat dem. / Johan Gaellman

Birgitta-Holmqvist– I den här är det bara mina saker. De är nog inte ens kul för barnen.
Birgitta Holmqvist visar sin gamla kista som hennes pappa köpte till henne på 70-talet av en bekant. Ett gammalt matskrin tror Birgitta. Hon plockar bland tågluffarbiljetter och gamla klasskort. På baksidan på ett av korten står det, Glöm ej gympakläderna! I kistan finns också en rosa brevpappersask som doftade. ”Det var en blomdoft som jag fortfarande kan förnimma”, berättar Birgitta.

Mikael-SvenssonEn kaffekanna från Runes Konditori i Molkom står ovanpå köksskåpet i Mikael och Lena Svenssons kök. Mikael såg den på en loppis och kände sig tvungen att köpa den, trots att han någonstans visste att den aldrig skulle komma att användas. Mikael växte upp i Molkom och minns när han sprang till ”Runes” för att köpa femöresgodis. Hans favorit var tefaten som först smälte i munnen och sen började brusa.

Susann-Magnusson-002Susann Magnussons mormor var väldigt alert och alltid snofsigt klädd. Hon var över åttio år när hon flyttade hit. ”Mina morföräldrar köpte en sommarstuga här 1967 och vi var ofta här på somrarna”, berättar Susann som driver Sussis café i Molkom. ”Mina föräldrar flyttade hit 1976 när de köpte Q8 macken. Mormor kom efter, det var i slutet av 90-talet och jag och min man hade fått vårt första barn. När mormor var yngre och bodde i Eskilstuna var hon ute och dansade minst två gånger i veckan. De här skorna har jag fått av henne och haft sen jag var tio år. Jag lekte i dem och klädde ut mig i mammas femtiotalsklänningar. Skorna har inte passat mig på många år men jag har ändå sparat dem De här är ju en del av mitt minne av mormor.”

Britt-Louise-FranssonBritt-Louise Fransson visar en liten del av sin stora stensamling. ”Stenarna är från olika ställen i Sverige. De påminner mig om naturen och det vackra i livet. Varje gång jag är ute i naturen, i skogen, hittar jag en sten som jag tar med mig hem.”

Carin-Lauth-001SADE SOLEN

Frusen musik
frusen kärlek
frusen själ
du frusna blomma

Jag solen
skall värma dig
Du ska åter sjunga
åter älska
så sade du
så sade jag
sade solen

Carin Lauth

Annika-StenssonAnnika Stensson visar en bonad som hennes föräldrar, Karl Erik och Edit Johansson, gjorde tillsammans någon gång under 80-talet. Karl Erik tecknade motivet och Edit broderade. Sedermera började Värmlands läns hemslöjd sälja bonaden som broderisats.

Carl-OhlssonGäddhuvudet. Den 17 maj detta år, 2014 drog Carl Ohlsson upp denna gädda ur sjön Östra Örten. Gäddan var 1 meter och 30 centimeter lång och vägde 14 kilo.

Cecilia-Persson-Ellberg-001Cecilia Persson Ellberg har bara bott i Molkom en månad. Lite sparade onödigheter fick hon med sej i flytten. Dessa icke permanenta tatueringar klippte hon ut och sparade som barn. De blev ju aldrig använda då men desto roligare med lite 90-tal nu.

Per-NilssonPer Nilsson hämtar fram en oljemålning som föreställer hans mor, Maj-Britt, i sin ungdoms dagar. På den tiden arbetade hon bland annat som revyartist i Karlstad. ” Jag har aldrig haft den upphängd men kan inte heller förmå mig att slänga den, så målningen får stå kvar där nere i källaren.”

Michael-VanderosenMichael Vanderosens far ägde textilindustrier i Storbritannien. De vävde och tryckte exklusiva tyger till bland annat de brittiska modehusen. Som yngling arbetade Michael en period i tryckeriet och minns de stora tryckborden och alla blockstämplarna. Michael visar upp ett gammalt tryckblock som han har fått efter sin far. Det har ett paisleymönster. Michael berättar att paisley kommer från namnet på den skotska staden Paisley där mönstret massproducerades från mitten av 1800-talet. Mönstret är ursprungligen från Persien där det kallas boteh vilket betyder blomma.

Heléne-DahlbergHar Heléne Dahlberg något onödigt? Hon som både tatuerar i den egna studion White Diamond Tattoo som ligger i Molkoms före detta kommunhus och på egen hand driver gratistidningen Nyeds Bygdeblad i allt, från idéer till tryck. Vi pratar om tatueringar, deras estetik och Heléne tar fram en av sina tatueringsmaskiner. Den är speciell. Hon köpte den för några år sedan bara för att den var snygg, för att den hade attityd. Tyvärr är den inte bra så Heléne använder den aldrig.

Bo-Cider-003Bo Cider berättar vad en måfåpinne är. Den uppstår ur ett tidskrävande täljande på en pinne utan att det ska bli något. Den mittersta målningen på bilden til vänster föreställer Bo vid lägerelden. Den är målad av Bergliot Sundell 1980 efter ett fotografi taget av Bos son.

Jimmy-BlomJimmy Blom blir först väldigt fundersam över frågan om han har något onödigt. Kort därefter, på bråkdelen av en sekund drar han ut en av lådorna i byrån som står i hallen och där ligger denna ring, inköpt på Oxhelga i Filipstad för en del år sen. Oxhelga är en av Sveriges största marknader. Jimmy har använt den till fest ett fåtal gånger men menar att den är inget en använder när en går och handlar mjölk precis.

Lilian-Hamsch-001På bordet ligger det tre stycken glasögonfodral. De ger oss mängder med associationer. Kanske om vårt behov att kunna kompensera fel vi har men också om hur vi anstränger oss att försöka kontrollera bilden av oss själva.
– Glasögonen i de här fodralen är min son Sebastians. Vi har flyttat otaliga gånger och det har gått många år sedan de sist satt på hans näsa. Sebastian gick in i olika stilar. Det var viktigt att glasögonen var coola och manifesterade hans stil rätt. Tonårstiden är för länge sedan förbi, berättar Lilian Hamsch.

Berndt-Kiel-002Magnus Kiel berättar om det tjocka bandjärnet han har kvar hos sina föräldrar i Molkom.
– Vi var ute efter så rent järn som vi kunde få tag på. Då utbildade jag mig till konstsmed och visste att det fanns gammalt Lancashirejärn runt om i Värmland. Det var rester av de band som höll ihop vattenkulvertarna i trä, de som skulle förse vattenturbinerna med vatten vid bruken. Min pappa hade sett järnband ligga i en åker i närheten av det gamla bruket i Långban. Vi kollade vem som ägde det och det visade sig vara Gerard De Geer. Så småningom kom vi överens om ett pris och åkte ut och grävde upp det. Järnet var mycket renare än vi kunnat tro och svårt att etsa. På skolan smidde vi och vällde ihop järn med olika kolhalter för att få fram mönster. Av det smidde vi smycken, knivar och annat som vi sedan etsade mönster och ornament i. Kanske tio år efter att jag gått ut skolan åkte jag upp till Långban igen. Då var allt restaurerat i det gamla bruket. Jag hörde på ett föredrag om hur restaureringen gått till och hur de struntat i att bygga upp vattenkanalerna igen eftersom bandjärnen inte fanns kvar.

Ulrika-Lemke-002Ulrika Lemke har med sig en konstig och onödig pryl när vi träffas på Sussis Café. En liten citronskivepress hon fått av sin mor. Med den kan man till exempel klämma saften ur den lilla citronskiva som ligger på räkmackan.

Liselotte-FrejdigTupperware, hittegods från buskarna på Tennisvägen. Nu sitter den fastspikad på Liselotte Frejdigs vägg. Tupperwaremallen är från 1969 samma år som den första människan landade på månen, Liselotte var sju år.
– Den påminner mig om månlandningen och visar en perfekt standardisering som jag ifrågasätter starkt. Jag älskar språk och ord men har ett hatord, normal. Vad är det? säger Liselott. Hon deklamerar sin egen dikt.

Plocka upp en sten
Den kan vara slät eller skrovlig
Stor eller liten, valet är fritt och ditt eget
Håll den i handen
Blunda och tänk den hisnande tanken
Jag håller en del av universum i min hand

Lars-Olof-Edholm-002Lars Olof Edholm berättar om varför han gjorde en riktigt bra affär när han köpte en uppstoppad och ganska skabbig kornknarr på en auktion på Solhälla i Molkom: ”Det här var några år tidigare, jag tror det var -98 eller kanske -99. Katrin och jag hade varit på midsommardans uppe i Torskedslogen på Älvsbacka hembygdsgård. Det var en fin kväll och vi cyklade hemåt, klockan var väl cirka tre på natten. När vi kom vid Östergården några kilometer norr om Molkom så hörde vi kornknarren. Jag höll nästan på att cykla ikull när jag fick höra det där ljudet. Vi stannade ett tag och mötte morgonen kan en säga. Solen var på väg upp, det var en härlig, häftig upplevelse.” I bakgrunden står Lars Olof och Katrins son Petrus. Han har Lars Olofs farfars brandhjälm på sig.

Maj-LarssonDagen när årets skolfoto skulle fotograferas ville Maj Larsson vara extra fin i håret och det betydde på den tiden lockigt hår, lockig var det också fint att vara när hon skulle bort på kalas, till exempel till mormor och morfar. Tora Hagelin som Majs mamma hette tog då fram denna, ja just denna, locktång.
– Hon öppnade luckan på järnspisen i köket, stack in den och lade den på glöden. Efter en stund var tången helt varm och då tog mamma ut den, torkade av sotet med tidningspapper. Väntade kanske en stund för att få rätt temperatur i tången. Därefter lockade hon mig. Ibland var den för varm och då brändes håret.
Duken, som tången vilar på här på bilden, är ett broderi som Tora hade börjat på. Hon sa till Maj: ”Fortsätt, så får du den.”
Nu ligger duken här och pryder köksbordet.

Wilma-Berg-001Det finns tio eller kanske femton stycken EPA-traktorer i Molkom. Åtminstone två av dem körs av flickor. Wilma Berg har en av dem. Hon har just slutat nian och har under hela läsåret själv tagit sig de knappt tio kilometrarna in till skolan. Till hösten börjar hon gymnasiet i Karlstad Då blir det nog bussen eftersom 30 km timmen betyder över en timmes restid. ”Kanske någon gång när lusten faller på tar jag Epan, för att känna friheten.”

Peter-GranlundPeter Granlund visar en korsstygnsbonad som hänger i hans hall. Den har hans mor sytt. Hon hette Gerda. ”Vi kom hit till Molkom när jag var liten. Hon skulle börja en ny tjänst, som gymnastiklärare på folkhögskolan.”

Ewa-Jacobsson-001– Jag bodde i Bombay och arbetade som journalist när jag köpte den här chapatikaveln. Ja! Att göra chapatibröd själv, det vore käckt och så var den ju så vacker. Men det är så mycket enklare att köpa de där travarna med chapati, så jag använde den egentligen inte så många gånger. Jag har behållit den som en symbol för det handgjorda. Den här är faktiskt gjord på riktigt, det är någon som målat alla dessa detaljer. Den vibrerar något annat än en massproducerad Ikeastekspade, berättar Ewa Jacobsson.

Lena-Nordh-005Lena-Nordh-003Detta är en reklamskylt som Lena Nord har sparat. Den är målad på canvasduk år 1889. Målningen hängdes upp framför tältet där Lenas morfar Gerhard Johansson visades upp för allmänheten. Han kallades för ”Underbarnet från Norra Hunna”. Gerhard var ett ovanligt barn. Han vägde över 75 kilo när han bara var fem år. Det berättas också att han då var så stark att han kunde lyfta sin pappa. Gerhard lämnade nöjesbranschen när det var dags att börja skolan. Under hela sitt liv arbetade han inom lantbruk som rättare på olika gårdar runt om i Värmland. Som vuxen var han lång och stilig. Gerhard gifte sig och fick fem barn. Lena fick aldrig träffa sin morfar, han dog redan 1939, vid femtiofem års ålder.

Lars-Åke-KarlssonBakom bardisken i källaren står Lars Åke Karlsson. Han berättar att när han var liten fick han en grön radio av sin far i födelsedagspresent. Det var på 60-talet så radion han fick var riktigt omodern men han minns lyckokänslan av att ha en egen radio på rummet. Här där vi står och pratar, drev Lars Åkes far en kombinerad cykel och radiohandel. ”På sin tid var Cykel-Karlson en viktig mötesplats i Molkom. Här kunde en både få teven lagad och köpa ventilgummin till cykeln.”

Berit-Samuelsson-002– Vet du, jag har en lampa som liknar en tårta, säger Berit Samuelsson. I hennes hall hänger en lampa som förr hängde i vardagsrummet i statarhuset i Slängserud, där Berit växte upp. När hon var sjuk fick hon ligga på soffan i det stora rummet. Hon minns att hon tittade på lampan och tyckte att den var som en tårta, något hon och hennes syskon sällan fick smaka. Hon minns sin längtan efter den söta kakan och den lena smaken av grädden.

Lennart-Svensson-001Bron Onödan kom till på grund av ett ras. Jag hade fått rapport om ett vindfällt träd på Vildmarksleden och när jag under-
sökte det fann jag mycket riktigt ett stort träd liggande över stigen. Men det var inte ett vindfälle utan det hade skett ett ras och halva stigen hade följt med ner i älven. Mitt över raset låg en stor gran. Jag höll på med ett vindskyddsbygge och efter att jag några helger kvistat, sågat och släpat så var det bara rotstocken kvar. Den var svårhanterlig där den låg och det var synd att den inte hade fallit över älven, det var ju en sådan stock jag hade tänkt mig att bygga en bro av tidigare. Men varför inte bygga en bro helt i onödan. Jag tillbringade några kvällar sittande grensle på stocken och med motorsågen framför mig för att få en plan yta att gå på. Jag fällde ett litet träd för att få handledare. Så var den klar. En vacker bro, en modellbro, en säker bro utan vatten under, en trygg bro med stadigt räcke, en bro för att studera hur ett jordras kommer till och en bro för att leka ”Bockarna Bruse” på, men en bro helt i ONÖDAN. / Lennart Svensson Brobyggare

Dennis-Berg-TörnqvistEn dag finns det en sjukhussäng i en av folkhögskolans korridorer. SKALL SLÄNGAS står det på madrassen. Men varför står den här? Efter lite letande och frågande visar det sig att Dennis Berg Törnqvist som går filmlinjen på Molkoms folkhögskola just har spelat in sin film Paranoia där sängen har använts som rekvisita. Sängen var utrangerad från sjukhuset och återanvändes, nu är den på god väg att slängas igen. Nästa gång vi besökte skolan var den borta.
– Filmen handlar om Iris som vaknar upp i en sjukhussäng utan att veta hur hon har hamnat där. Iris försöker pussla ihop vad som hänt men möts av motstånd. Ingen verkar vilja att hon ska få reda på vad som hänt henne, berättar Dennis.

Per-Olsson-001Per Olsson letar upp farfars gamla gungstol längst in i förrådet. ”Vi har inte använt den och jag vet faktiskt inte när och hur den hamnade här hos oss. Det var nog vid en av röjningarna vi gjorde när min bror tog över stället, gården som min far och farfar haft tidigare. Berättelsen är att farfar alltid satt i den. Nu vill vår son ha den så jag kör väl dit den endera dagen.”

Josefin-BergmanSkinnjackan fick Josefin Bergman för sju år sen. Den passar inte längre men den är så fin att hon inte förmår slänga den.

Viola-SandbergUppe på vinden har Viola Sandberg massor av skor, hon är lite av en skosamlare. Viola berättar om ett par som följde med på en resa genom Europa när hon var ung. När hon satt på tåget la hon skorna på hatthyllan. Där glömde hon dem. Tåget fortsatte mot Amsterdam för att sedan återvända till Stockholm. Senare ringde Violas guide från resan och berättade att hennes skor stod i ett skyltfönster för allmän beskådning. Han hade lagt märke till skorna och visste att de tillhörde henne. Än i dag finns de uppe på vinden, dock kan hon inte hitta dem.
När hon besökte Mallorca 1958 köpte hon skorna hon visar på bilden. / Maurits Larenas

Mats-Larsson– Något onödigt?
När Britt-Marie Fredriksson kom hem från jobbet en dag för tio år sen låg det en död fågel på altanen.
– Jag ringde direkt till Mats, min man, och bad honom komma hem.
Det visade sig vara en duvhök.
– Den har troligtvis jagat någon fågel eller så och flugit rakt in i ett våra stora glasfönster. Vi bestämde oss för att stoppa upp den. Nu har den hängt i garaget i många år, berättar Mats Larsson.

Pia-HägglundPia Hägglund säger att hon inte vet varför hon inte slängt sitt ensamma röda monopolhus. Det låg i en glasburk bland andra småsaker. Vi pratar lite vidare och Pia menar att det kanske har att göra med den där drömmen om att ha ett eget litet rött hus med vita knutar.

Liz-Beth-Wendel– Har du har något onödigt här, frågar vi Liz-Beth Wendel när vi från gatan kikar in i hennes vackert grönskande trädgård.
– Ja, om det finns något onödigt här så är det jag, en onödig pensionär.
Liz-Beth är kvinnan som startade pensionärsupproret för ett par år sen. ”Målet är att få politikerna att förstå hur uselt lite många pensionärer har att klara sig på, i synnerhet kvinnor som stannat hemma med barnen under ett antal år. Att dessutom pensionspengarna förvaltas i fonder är jag särskilt irriterad över. Politikernas prat om att det saknas resurser är strunt. Det är syniskt av dem att tänka sig att höja pensionsåldern, tänk till exempel på alla som arbetat inom vården. Vi är inte födda till att bara vara arbetsmaskiner. Vi måste också få vara människor och njuta av livet.” På bilden vill Liz-Beth ligga och äga, precis som flickan på torget. Från och med nu rymmer Molkom även en fru Onödig.

Manfred-Larsson-002Manfred Larssons Chevrolet Impala är från 1968, ombyggd år 2000. Han har ägt bilen i ett år och trivs med den. Polisen verkar däremot tycka att det brukar höras onödigt hög musik från den. Fjädringen är också något som de brukar ha åsikter om.

Anders-Nordin-001Rutor på ljusblå botten, en snusnäsduk. ”När jag växte upp hade far och alla andra farbröder en sådan här i fickan”, berättar Anders Nordin. ”Väl uppvuxen sade min flickvän att en sådan ska du inte bruka, det är både omodernt och ohygieniskt.” Anders som ville vara en modern man glömde bort sin bomullsnäsduk, han använde papper istället. För några år sen, när han såg sin granne Artur hiva upp en blå ur byxfickan, slog det honom vad han saknade: ”Just det! Så bra den tar svetten i pannan eller oljan från händerna.” För en tid sedan var Anders på Kuba som han även besökt några gånger tidigare på grund av musiken. Han följer en slingrig landsväg i den frodiga dalen Viñales på väg upp till en högplatå. Utsikten är överväldigande. Anders låter blicken vandra och den stannar precis vid sidan om honom i dikeskanten. Vad ligger där om inte en blå med rutor.

Marita-Anderstedt-Under Marita Anderstedts uppväxt spelade hennes pappa många instrument. Därför växte musikintresset hos Marita. När hon var sex år fick hon ett dragspel att spela på och då lärde hon sig lite grann. I Maritas förråd finns det många olika prylar som ska säljas på loppis. Men dragspelet som har följt med i 63 år är inte till salu. Det väcker för många minnen.
/ Maurits Larenas

Anna-Geiden-002Varifrån fick mamma denna? Och varför – många, många år senare – släpade jag med den bland alla viktiga saker i flytten till Värmland…? En virkad festponcho, svart med silverrosor. Att bära över en klänning i stället för en liten jacka, typ. Onödig eftersom genomskinlig och to much, helt klart på gränsen till smaklös eller redan där. Hamnade bland utklädningskläderna i barndomen och uppgraderades så småningom till en plats garderoben. Har jag någonsin använt den? Nej. Möjligen åkte den på någon gång under en vild fest på 90-talet, för att roa mig själv och gästerna. Varför är den fortfarande med mig? Är det så att jag varje gång jag fått chansen att slänga den, i en flytt eller så, tänkt att jag en dag ska jag leva ett liv där en genomskinlig glitterponcho har en mer naturlig plats? Haha, skulle inte tro det! Upperud och Moulin Rouge går liksom inte ihop. Eller är det den drömmen jag håller levande…? / Anna Geiden

Per-Erik-SandbergI garaget har Per-Erik Sandberg en grön Renault, den köpte han i början på 80-talet. Dock slutade den fungera och den sista besiktningen gjordes 1987. Efter många försök att laga den har Per-Erik gett upp. Hans bror var mekaniker och skulle hjälpa till, men när han gick bort blev det desto svårare att fortsätta. Per-Erik funderar på att göra sig av med den men det är svårt, han är trots allt fortfarande fäst vid den. / Maurits Larenas

Gunnel-Åsberg-003Gunnel Åsberg berättar om sitt liv i Molkom och om sina hattar. Hon är speciellt förtjust hattar med stora brätten. En av hennes favoriter är en hatt som hon har lånat ut till hattutställningen på Nyeds hembygdsgårds museum. Den är svart och har en liten svart blomma vid brättet. Det är inte ofta hon använder hatt i Molkom. Gunnel tar fram en liten onödig figur i porslin. Kan det vara en gröttomte? Gunnel hittade den när hon grävde sitt trädgårdsland vid stugan.

Allan-Blomqvist-003Allan Blomkvist visar oss bilden Vid Skogssjön från sin mors Saida Blomqvists kvarlåtenskap. ”Jag tyckte hon var fin.” På bilden står det: efter fotografi av Ernst Sandau, Berlin.
– Förr spelade jag in mycket musik på den här bandspelaren. När jag lyssnade på Göingeflickorna och Lapplisa (Anna-Lisa Öst) trivdes jag. Nu lyssnar jag på radioprogrammet Karlavagnen och har en lite tur får man höra sina favoriter där.
Fotografiet som står på gramofonen är ett skolfoto på Allans dotter.

Annika-OhlssonEn flicka slår sig självklart ner framför vackert uppstaplad ved. Det är ett tiotal år sen kusinen tog den fina bilden av Annika Ohlssons dotter Theresé.
–  Jag tycker precis hon liknar fröken Onödig, där i Gräsås i Älvsbacka på sommaren, säger Annika. Hon tar ner fotot från väggen. Vi lägger det på köksbordet och tar ett foto av ett foto.
–   Det blir fint!

Britt-Marie-Hammar– Tomten blev köpt julen 1932 till min svärmor av hennes äldste son. Hon dog i februari året därpå och den blev stående i ett fönster i många år. När min svärfar gick bort fick jag den av min svåger eftersom jag samlar på tomtar, berättar Maj-Britt Hammar.

Kerstin-Gevert– Javisst ja, säger Kerstin Gevert. Jag har ju den här gamla spiken. Jag kan inte tänka mig något mer onödigt än den här. Föresten, det mesta jag har är egentligen onödigt. Men å andra sidan, spiken kan ju vara ganska viktig, efter som den ger mig möjlighet att tänka på gamla tider och på hur människor levde då. Spiken ger mig en känsla av att tempot var långsammare förr. Gevert är ett vallonnamn och det var smeder i min släkt fram till så sent som min farfarsfar. Jag har sysslat väldigt mycket med spik i min barndom eftersom min pappa startade en järnaffär här i Molkom. Han köpte spikar i stora mängder och det var mitt jobb att väga upp dem i papperspåsar.

Ali-BasiriSamtalet om onödigheter med Ali Basiri som äger Antik & Design i Molkom blir snabbt filosofiskt. Varifrån kommer själens behov och vad betyder tycka om? Vi kommer på att det som finns i butiken men som inte går att köpa skulle kunna vara det onödiga. Så som vargen. Den där uppstoppade vargen, vars monter används som disk. Den kommer ursprungligen från Graninge Värdshus och stod i deras entré. Ali köpte den när värdshuset la ner. Men han håller verkligen inte med om att den skulle vara onödig. ”Vargen är en stark symbol för Molkom och våra kunder minns den, så den blir också en symbol för butiken.”

Charlotte-Granlund-002Charlott Granlund berättar om sin farmor och hennes rostiga kantsax. ”Farmor hette Gerda Granlund och var idrottslärare på folkhögskolan här i Molkom. Jag var mycket hos henne när jag var liten och gillade verkligen att springa runt i gymnastik-
hallen där på folkhögskolan. Farmor undervisade i klassisk gymnastik, med band och bollar för flickorna. När hon dog tog jag hand om hennes gamla redskap, bland annat den här kantsaxen som står bland mina trädgårdsverktyg. Men jag använder den inte.”

Ida-Kemmar--002För tre eller möjligtvis fyra år sen fick Ida Kemmar detta silverhalsband av sin mormor, Karin Hultin. Karin har både designat och tillverkat halsbandet.

Barbro-SvenssonBerättelsen om flickan som jag fått av min faster Anna börjar efter första världskrigets slut. Varje år i september var det marknad i Filipstad. Det här året kolliderade den med potatisupptagningen. Anna blev då erbjuden en spinnrock om hon stannade hemma och plockade potatis i stället för att gå på marknaden. Hon antog erbjudandet. Men så ville hon inte leva. Hon packade väskan och for till Stockholm och fick en plats som kokerska hos en diplomatfamilj. Under åren som gick fick hon en del presenter av familjen, däribland den lilla flickan som hon sedan gav till mig. Den har följt mig under åren och har en särskild plats i mitt hjärta. / Barbro Svensson

Peter-BlomFIGHT FOR TRUTH & JUSTICE, står det på Peter Bloms underarm. Han fick detta angelägna meddelande tatuerat 2006, då han ville manifestera att han fått rätt i en boendetvist. Vi talar om att man har ansvar att följa sitt hjärta och om man tittar på formen av hjärtat pekar det åt vänster. Ingen tvekan vilken riktning vi måste ta.

Kristina-StolareKristina Stolare kan inte slänga sin glaskanna fast kaffebryggaren som den tillhörde för länge sedan är skrotad. Den har fått följa med i några flyttar och hoppet om att den någon gång ska sluta vara onödig lever än.

Stefan-BlomDe här autograferna fick Stefan Blom av Hurriganes efter en spelning i Jössefors Folkets Hus utanför Arvika i början av 80-talet. Det var första gången Stefan hörde dem spela live och det var oförglömligt. Han lyssnar fortfarande på deras låtar då och då. Hurriganes är ett finskt rockband.

Fredrik-DuneredHusvagnen är en alldeles nyinförskaffad ADRIA 420 från 1977. Fredrik Dunered tycker det är gött att ha tak över huvet när han ger sig ut på festival i sommar, allt blir mycket roligare då. Närmast stundar festivalen Putte i Parken i Karlstad. Första natten i Molkom för husvagnen, nästa dag bär det av mot festivalen.

Linda-RosenbladFör fem år sedan fick Linda Rosenblad småbrödsformarna av sin morfar. Hon fick dem eftersom hon tycker om att baka, dock har hon aldrig använt dem. På förpackningen står det att de kostar 0.75 kronor vilket tyder på att de har några år på nacken. / Maurits Larenas

Marianne-EklövJa, denna lilla börs var lagom stor att förvara bussbiljetten i. GDG bussen körde henne in till Mölnbacka. 1968 var en varm sommar liksom denna och Marianne Eklöv lärde sig simma i Östra Örten, Mölnbackasjön.
– Där hade simskolefröknarna en omklädningshytt och oj, vad vi lekte och möblerade den i fantasin. I den lilla börsen brukade jag ha en krona, den räckte precis till tjugo Riff som jag köpte i kiosken. Som pris för duktig simkunnighet fick jag en liten sax och en nåldyna som jag har kvar än.

Hasse-Lindén– Den går inte att elda i just nu, men pryder verkligen rummet. Kakelugnen lär komma från ett hus i Borserud och har flyttats hit, berättar Hasse Lindén.

Johan-Sjödén-002Johan Sjödén berättar om sin barndoms julaftnar. Johans farfar var ingenjör och rökte cigarr. När det var dags att öppna julklapparna visste Johan vilka som var från farfar, de luktade cigarrök.
– Han gav mig alltid samma saker. Antingen var det de där runda stora mjuka pepparkakorna, jag tror de kallas skånska pepparkakor eller så var det en bok ur serien Vetenskapen och Livet. Den andra fick jag när jag var fem år och jag vet att jag utbrast: ”Jag har ju en redan!” Sammanlagt har jag tolv stycken. Jag tittade mycket i dem och jag minns särskilt bilden av fyrskeppet.

Leif-Hedlund– Det kanske verkat onödigt att spara på denna list i rostfritt stål. Genom fyra flyttar har den undkommit att bli utsorterad. Men jag är ganska säker på att den med tiden hittar sin rätta plats, säger Leif Hedlund.

Familjen-Nilsson-001Varje gång sonen i familjen Nilsson öppnar förrådet möts han av sin mammas gamla skidstav. Han tror att hon fick den 1934 när hon gick på realskolan i Kiruna. Men då komplett med skidor och ytterligare en stav. Varför skidstaven av bambu fortfarande finns kvar i förrådet vet ingen. / Maurits Larenas

Bill-ZetterströmDetta är inte en rödhake. Det är en färgskiss i akvarellteknik av Bill Zetterström.
Vi besökte hans ateljé på Åsvägen där fåglar flög härs och tvärs genom rummet, alla gestaltade av Bill. Här fick vi veta mycket mer om vad en fågel egentligen är, nästa gång vi ser en i naturen kommer vi bättre förstå vad vi ser.

Tina-Andersson-001Tina Andersson har en knappaffär i Molkom. Där finns tusentals knappar men i en liten låda under disken har Tina några som inte är till salu – privata knappar som bär på minnen. De vackra i pärlemor har hon fått av farmor och de påminner Tina om blusen de satt på. Blusen blev till matttrasor medan knapparna klipptes av och sparades till ett nytt liv. De kommer säkert att sitta på en ny blus eller klänning någon gång. Tina syr alla sina kläder själv. Ett nytt liv i offentlighet kan börja för de privata i pärlemor.

Ingvar-Larsson-003Upphovsmannen till detta rökbord är uppfinnaren Gunnar Larsson. Bordet är unikt och specialritat till hans bror Ingvar Larsson. Hela bordet är gjort som en hyllning till förtaget Calamo och dess arbete med det rostfria stålet. Bordets ben gestaltar de verktyg man använder då man bearbetar plåt; passare, träklubba och handsax. På bordskivan står en stiliserad karta över Värmland, en askkopp och en tändstickshållare.
– Ja, det var på den tiden man rökte, skrattar Ingvar. Denna burk skulle alltid vara fylld med Havanna Nr 2. Kanske ett onödigt bord nu, men det är en symbol för mitt ursprung.
Ingvars barndomshem låg just där, på före detta parkeringen till Konsum och platsen för det nya torget. Området kallas för Peking, döpt efter en missionär som bodde där. I huset där Ingvar växte upp startade hans far och en kompanjon Carlsson & Larsson. Detta utvecklades senare till Calamo. Ingvar började som tjugoåring att arbeta i sin fars företag och 1961 blev han direktör.

Lennart-Holgersson-002– Det började på cykelstadiet och sen blev det moped, det var Puch Dakota som gällde. Jag såg den här bilen första gången -78 eller -79. Min bror var i lag med en tjej från Skoghall och det var hennes bror som hade den. Han hade köpt den av Åke Jörlås som byggde om bilen 1977 till dragracing med en 454 motor, men den kom aldrig iväg ordentligt på banorna – den var för lätt där bak. Sen köpte jag den så småningom av han i Skoghall. På bilprovningen i Filipstad sa de alltid: ”Vi ser att du kommer från Molkom,” eftersom jag själv hade gjort många delar till bilen i rostfritt stål.
Vi sitter på Lennart Holgerssons altan och pratar om hans bil, en customiserad Pontiac Le Mans från 1966.
– Jag har haft den avställd och nedmonterad i sexton år, från 1988 till 2004. Då kändes den onödig många gånger men jag har aldrig velat sälja den. Vi satte ihop han igen när vår äldste son tog studenten.

Karin-PaulssonKarin Paulson visar en pepparkaksform ur sin pepparkaksformssamling. Karin började samla pepparkaksmått eftersom hon inte är så glad för att köpa souvenirer. Ibland hittade hon en pepparkaksform i stället. Samlingen har vuxit under senare år eftersom vänner och bekanta ger henne mått som de hittar eller köper. När barnbarnen var mindre bakade de alla tillsammans och då användes alla måtten. Nu har Karin gett bort halva samlingen till sina barn och barnbarn.

Milovan-Todorovic-003Milovan Todorovic berättar om sin barndom i östra Serbien. ”Jag minns kitteln från när min far och hans far vallade får uppe i Karpaterna. När jag var sjutton år skulle jag plöja köksträdgården i Šabac med vår häst. När vi nästan var färdiga fastnade plogen i något. Jag började dra och det visade sig vara en kedja. ’Oj har du hittat den där, den hör till kitteln vi använde att koka mjölk i.’ sa min far.” Nu hänger kitteln i kedjan på Milovans veranda och i bakgrunden kan vi ana Molkomssjön.

Ella-Tångring-03Ella Tångring tvekar inte en sekund på frågan om det finns något onödigt ting i familjens ägo. ”Jag vet! Mammas galna solglasögon från slutet av 90-talet.” De är skruvade tycker Ella. ”Mamma har dom inte längre men jag använder dom gärna om jag ska klä ut mig eller spela teater.” Ella visar också en märklig sten. Den kräver lite fantasi av betraktaren. Stenen hittades vid Mangenbadet. ”Den hade en sådan egendomlig form att vi bara måste ta hand om den”, berättar Ella. Stenens udda form förstärktes med lite färg. Familjen hjälptes åt. Den blev en blå prinsesstårta, med en uppäten bit eller kanske ett dinosaurieägg som just kläckts.

Ingrid-Michaelsen-001– Min storebror Sam tog med mig på en resa till Zell am See i sin fina bil för många år sen, jag var nyskild och behövde uppmuntras. Där hittade jag den här leksaken och det började lysa i mina ögon. Min bror bara tittade förvånat på mig men jag hörde Havsörnsvalsen inom mig, om den lilla anden som flyr in mot land när hon jagas av havsörnen […lilla anden till himlen for]. Jag har sjungit den sången i olika sammanhang, bland annat för de äldre och fångat känslan i den med hjälp av den här anden. Nu påminner mig andleksaken om alla spontana, lekfulla möten jag har haft i mitt arbete och den kontakt med människor jag fått under alla år berättar Ingrid Michaelsen.
– Leken är kulturens moder enligt Johan Huizinga. Man är aldrig för gammal för att leka men man blir gammal då man slutar.

Maria-EinarssonMaria Einarsson-Ekbergs farmor och farfar sålde biljetter på biografen Solhälla. Dessa stämplar fick Maria av dem när hon var liten, för att leka med.

Karl-Wessmark-003När Carl Wessmark får frågan om han har något onödigt plockar han fram en plastlåda med gamla 3½ tums datadisketter.
– Datadisketter, varför har jag sparat alla de här, det är ju mest gamla program. Men faktiskt, det är lustigt, de här disketterna påminner mig om hur usel jag alltid varit på att hantera datorer. Mina vänner var roade när jag köpte min första dator och när de frågade om vad det var för sort så svarade jag att det vet jag inte, men den är grå eller möjligtvis beige.

Kristine-Johansson-002Kristine Johansson har många väskor och ett stort klädintresse som hon delar med sin mor och sin syster. Intresset kommer från när hon var liten och tillsammans med sin syster fick vara med när deras mor provade kläder. Kristine är förtjust i röda saker. ”Den här klänningen har varit min mors och den passar mig, men min man tycker att den är i fulaste laget så jag använder den aldrig.”

Wilma-Jönsson-001Wilma Jönssons inramade korsstygnsbroderi är en kopia av Jean François Millets Helgmålsbön (1859). Broderiet kom till i Knislinge i Skåne, där Missionsförsamlingen anordnade ungdomliga symöten i slutet av trettiotalet. Wilma som jobbade på Strumpfabriken cyklade in till symötet från Hjärsås. De ordnades varannan vecka och både pojkar och flickor deltog. Även Sten Jönsson tog cykeln in, från Fjälkestad. Han hade redan börjat på broderiet när Wilma kom och erbjöd sig att hjälpa till. Hon tyckte den var fin och samma upplevelse hade hon även när hon tittade på Sten. De blev ett par och hade sällskap i sju år innan dom äntligen kunde gifta sig, 1944.
– Kriget kom emellan, berättar Wilma.

Anna-Edholm-002Anna Edholm bar sitt festivalarmband på sin arm i sex månader. Varför slängde hon det inte när det var avklippt? Musiken såklart! Kent, Thåström, Weeping Willows och Gavin DeGraw. ”2012 var bästa Putte i Parken!” Lägger du örat mot det gröna och lyssnar riktigt noga kan du långt långt borta höra Kent sjunga sin låt Ingenting Någonsin: Dom säger att jag varit trasig / Aldrig har jag varit hel / Dom säger det är nåt med benen / men ingenting har någonsin / varit mer fel…

Marcus-RunstenMarcus Runsten jobbar som ljustekniker till bandet Rydell & Quick och som ett minne från de konserter han arbetat på, sparar han alltid sådana här accesskort.

Lisbet-OlssonLisbeth Olsson tycker om dockor. Hon har kvar den celluloiddocka som hon så innerligt önskade sig och som hon fick på sin femårsdag. Nu virkar Lisbeth dockor, många dockor och hon döper dem efter den dagen de blir färdiga. Det här är dockan Augusta.

Kristina-Olsson-001– Jag kommer aldrig att slänga dem, säger Kristina Olsson när hon visar upp en liten del av alla hennes och maken Pers gemensamma kassettband.
– Även om vi inte spelar dem längre och de bara står uppe på vinden så väcker de mycket minnen nu när vi tar fram dem. Alla stunder i bilen på väg till och från folkracetävlingarna. Nu blir det det mest CD även om vi spelar våra vinylskivor ibland.

Anita-och-Jan-JonssonVad kännetecknar en gentleman? En gentleman är en man som använder sockertång även när han är ensam. En sockertång är ämnad för att på ett vackert sätt plocka bitsocker ur sockerskålen och placera i kaffekoppen, kanske onödigt men socker förhöjer smaken. Anita och Jarl Jonsson på Tennisvägen har använt den här sockertången dagligen i snart ett halvt sekel. Anita och Jarl träffades på folkhögskolan här i Molkom där de studerade 1955. Sex år senare gifte de sig.

Cecilia-von-EsserPå 1950-talet i Dalarnas Fredriksberg var Cecilia von Essens pappa jägmästare. Han jagade bland annat älg men han ägnade även tid åt att markera träd som var redo att huggas ner. Skidorna som han använde när han var ute i skogen har dottern Cecilia haft i sin ägo sedan 1986. Senast de var i bruk var år 2005 när hennes son använde dem. Då fungerade de utmärkt. / Maurits Larenas

Maurits-Larenas– Som fotbollssupporter känner jag mig alltid som ambassadör för mitt lag. Kommer jag till en ny stad sätter jag ibland upp klistermärken på lyktstolpar. Frågar någon om vilket lag jag hejar på så är det med stolthet jag säger Malmö FF. Att jag tog pennan i hand och ritade märket på anslagstavlan är därför inget märkvärdigt. Det handlar helt enkelt om att synas på oväntade platser. / Maurits Larenas

Dan-Carlsson-001Dan Carlson håller en baseboll av trä. ” 1997 reste jag med en kompis till Mexico. Vi var bjudna till vår gemensamma väns bröllop i Oaxaca. En kväll på marknaden i Oaxaca träffade jag en hantverkare som sålde skulpterade djur i ett hårt träslag som han kallade ironwood. Jag blev fascinerad och började köpslå. Det hela slutade med att jag köpte 15-16 skulpturer, mest djur, av honom. Dessa släpade jag med mig på vår fortsatta resa, helt galet.” På bilden håller Dans dotter,
Hillary Linnea Carlsson ett fotografi från pappas Mexicoresa.

Karl-Erik-Sundström-002Ja, han har räknat dem! Tillsammans med sina barnbarn. Det finns drygt 3500 pennor i Karl-Erik Sundbergs samling. Han har jobbat inom skolan hela livet. Intresset för pennor började redan på den tiden när han undervisade i ritteknik på yrkesskolan i Älvsbacka. Inga stulna pennor har han i sin samling trots att det på en penna står tryckt Skolverket/stulen från Statsverket. Vi fäster oss särskilt vid en bunt blyertspennor med en vit lapp: ”33 stycken”. Dessa pennor var onödiga, kanske bortkastade efter något prov i skolan. Karl-Erik tyckte att de bar en nödvändig berättelse. Vissa är lite tuggade på, andra har en täljd skåra för att kunna hänga i ett snöre vid någon av de otaliga tipsrundor som han arrangerat i sitt liv. ”Extra glädjande är det som samlare att få pennor från andra. Att de liksom tänkt på mig när de sett en originell penna från en plats långt ifrån Molkom”.

Bengt-Port-003– Jag har köpt en liten båt och börjat fiska i Molkomssjön, mest blir det gös. Förr fiskade jag mycket med min grabb. Det händer att en får annat på kroken än fisk och det blir en liten samling. Mest fiskegrejer förstås. Just den här är en rest av ett fiskeredskap, antagligen för vinterfiske och säkert hemgjord, berättar Bengt Porth.
Han visar också sin äggpengaburk.
–  Jag var mycket hos min mormor, Ranghild Nilsson i Lagga, på somrarna när jag var liten. Hon hade många höns. Mitt jobb var att plocka in äggen och för det fick jag alltid en slant. Jag gjorde nog den här burken när jag var i sjuårsåldern och den är dekorerad med silverägg.

Lisa-Hoolman-SinelliHuset Lisa Hollman Sinelli och hennes man köpte för fem år sedan är från 1924. De hittade mycket på vinden i uthuset när de flyttade in. Bland annat två par gamla skridskor.

Laura-NagyonáLaura Nagyová är på väg till sin mormor i Slovakien. Mamma Karolina håller en snäcka i handen som är funnen i Kroatien.

Najwa-Elie-SaadVi träffar Najwa Elie Saad på Pizzeria Lilla Huset. Hon och hennes man driver restaurangen tillsammans sedan 14 år tillbaka. Najwa visar mig en hyllningstavla hon har fått av sin syster. Det är en oval träskiva fullskriven med en berättelse om Samir Geagea, läkare och politiker från Libanon. På ett litet porträttfoto som är uppklistrat på tavlan ser man Samir, som även är vän till Najwas make.

Carina-JanssonDetta är en oanvändbar Nokia från 2004, eventuellt 2003. Den ligger i en kökslåda i köket hos Catarina Jansson i Slängserud utanför Molkom. Varför ligger den i kökslådan och inte i en container för återvinning av elektronik? Jo, av nostalgiska skäl: detta är Catarinas första mobil.

Margareta-Carlsson-003– Jag tog över en sybehörs- och tygaffär 1975, den låg i källaren på det gulvita huset, granne med det gamla mejeriet på Mejerivägen. 1978 flyttade jag hit till Stationsgatan och specialiserde mig på kläder, berättar Margareta Carlsson som driver Margaretas Mode.
– Det är trettionio år sedan. Jag har alltid varit intresserad av mode och stil och jag började med kläder efter att jag varit i Borås för att göra inköp av tyger och annat. Det var några år efter att jag hade startat. Jag träffade en försäljare som sa ”ta med den här kollektionen och pröva, om det inte funkar så tar jag tillbaka den”.
– Han hade rätt och sedan dess har det bara varit kläder som gäller men jag har en hel del roliga och kanske onödiga saker kvar sen den första tiden – bland annat en massa trådrullar av trä. Dom ligger här uppe någonstans.

Rolf-PetterssonRolf Pettersson fick denna tavla 1961, den föreställer snödroppar, konstnären heter Maja Fjæstad. Hon var medlem i Rackstadgruppen i Arvika. Tavlan är en trettioårspresent och givaren var brodern. Rolf har uppskattat denna bild hela livet och den har alltid hängt på hans vägg oberoende av vilket hus han har bott i.

Margareta-AnderssonNär Margareta Andersson var drygt sju år bodde hon i Småland. Då fick hon en solstol i barnstorlek. Det var för cirka femtio år sedan och för tio år sedan fick hon den igen, av sin mor. Innan dess var den i mammans hem; hos en kvinna som sparar allt. Nu är det Margaretas tur att spara på solstolen eftersom hon inte kan tänka sig att göra sig av med den.
/ Maurits Larenas

Nils-Nykvist-001Fågeln har så verkliga ögon, de liksom tittar rakt på mig, stirrar milt, men ändå uppfordrande. ”Vad håller du på med? Jag är liten, liten men förgät mig ej.” Just dessa två bruna ögon fick Nils Nyquist kontakt med som barn när han hälsade på hos sin mormor. Nu har både Nils och mormor blivit några år äldre. För fyra år sedan skulle mormor flytta till nått mindre. ”Ta vad du vill ha”, sa hon till Nils. Valet var självklart. Nu har Hannes keramiska fåglar (som det står stämplat under den lille) bott några år i en vit box på hyllan i trumrummet i Slängserud. Nils är nu på väg hemifrån för att studera slagverk på en folkhögskola. Den lilla fågeln får stanna i boxen tills Nils får ett eget bo, då ska den självklart flytta med. Ingen tvekan, när man tittar riktigt noga står det också ”Nils” i botten på lilla fågeln med mormors handstil.

Kristine-Johansson-004Det var i mitten av 60-talet och jag ville ha en ny skolväska. Jag hade sett någon virkad väska i ett modereportage. Sagt och gjort, jag ritade en väska och bad min mormor att virka den och hittade sedan min egen gamla klänning som jag bad min mor sy i som foder i den nya väskan. Jag har nu gett den till min dotter. Det är jag som är den stora flickan på bilden, den mindre flickan är min syster, Laila Larsson. Kortet är taget av vår mor, Lilly Larsson på ängen hemma i Acksjön.
/ Siv Janson

Reino-SvenssonAtt Reino Svensson och hans fru är golfintresserade är svårt att undgå. Huset pryds av en golfspelare och på välkomstskylten finns små golfklubbor målade. När Reino tar fram sin klubba med namnet Spalding nummer 3 så väcks minnen. Klubban gjordes på sextiotalet och är tillverkad av trä. Reino köpte en serie år 1971. Retroklubban står kvar i förrådet tillsammans med många andra gamla golfgrejer. / Maurits Larenas

Margreet-Lazar-Brinkman-005Margreet Lazar-Brinkman har med sig två böcker när vi träffas i hennes garn- och inredningsbutik, Nennis garnbod. Den ligger i det före detta kommunhuset, nästan mitt i Molkom. Den ena boken är hennes farfars bibel, gamla testamentet på hebreiska. Hon har sparat den trots att hon inte kan läsa texten. Hennes farfars familj flyttade 1928 till Indonesien. Han blev skollärare där, men längtade efter att läsa teologi. Margreet som kommer från Holland har alltid undrat över om hon har judiskt ursprung. Som bokmärke i bibeln ligger ett kvitto på insektsbekämpningsmedel för broccoli. Hennes far odlade grönsaker. Den andra boken är en klippbok som hennes far gjorde när han flyttat tillbaka från Java till Holland. Han anslöt sig till en förening för dem som återvänt. De gav ut en tidning i vilken Margreets far skrev artiklar och små berättelser, historier från Java. Klippboken innehåller alla hans publicerade inlägg, bland annat ”Varför finns det inga elefanter på Java”.

Magnus-HäggqvistI julklapp 2009 fick Magnus Häggqvist en äggknäckare. Produkten kommer från Tyskland. Den fungerar på så sätt att man lägger ägget i formen och släpper ner kulan, då blir det en liten hatt på ägget som man kan lyfta av. Familjen Häggqvist har aldrig använt sig av den. Ändå har den sin plats i köket och Magnus kan inte göra sig av med den eftersom den är så udda.
/ Maurits Larenas

Veronica-och-Jörgen-QvickVi stör Jörgen mitt i bygget av en utökad grillplats. ”Vad är onödigt?” Den spontana reaktionen från både Veronica och Jörgen Qvick var barnens urväxta kläder som de sparat. Cathrin och Mattias, som deras barn heter, är tonåringar nu. Vi diskuterar länge om varför vi sparar på saker. När det gäller barnkläderna tänker de att det bara är av nostalgiska skäl. Det mesta, både kläder och husgeråd har de skänkt bort till Östpendeln i Karlstad.

Göran-SundqvistGungstolen står i Göran Sundqvists sovrum. Enda sedan barnsben har stolen funnits i hans föräldrarhem. När föräld-
rarna gick bort fick han ärva den. Nu har han haft den sedan 1979 och det känns naturligt att se den varje dag eftersom han gjort det i största delen av sitt liv. / Maurits Larenas

Sophie-002Är det onödigt med solglasögon?
–Nej, säger Sofia Hultin. Jag vill inte bli bländad. Visst är det en lyxvara men för mig är det väldigt viktigt med solglasögon. Inte för att jag vill dölja mig eller för att det handlar om utseende, utan för att jag tycker om det dämpade mjuka ljuset. Till slut känns det som verkligheten.

Anna-JHej! Läste i Skattkärr Väse tidning om det onödigas nödvändighet. Min syster Astrid dog i cancer 2010. Hon gav bort mjuka fina, av vattnet slipade stenar som var goa att krama och rikta sitt tack till. Nu har jag opererats för cancer och jag bär på min ”tacksamhetssten” för det finns alltid saker att vara tacksam och glad för hur livet än ser ut. Att känna en liten sten i handen påminner mig om att se det positiva. Mvh Anna J

Niklas-KarlssonBussen. Det är Niklas Karlsson som för cirka tre år sedan lät en gammal Baghee moppe i dåligt skick förvandlas till att fungera som kollektivtrafik för sig och sina vänner, därav namnet. Det blir billigare om man åker många. Kanske onödigt olagligt?

Nästan i början och nära slutet…

Precis i början av skissperioden, januari 2014, blev Astrid inbjuden att presentera sitt projekt för det läsårets journalistklass på Molkoms folkhögskola. Då föddes ett samarbete med två av eleverna, Katri Melander och Maurits Larenas. Idag var vi tillbaka i samma klassrum tillsammans med Katri och Maurits för att prata om samarbete, journalistik, konst och det onödigas nödvändighet. I morgon är det invigning av Molkoms torg och boksläpp. Läs i mer i Molkoms tidning >>>

FHSK

Värmland nästa

lång flätaNu är fröken O beredd på att resa norrut, vaxad och fin. Hon är nyfiken på Värmlandsskogen och på vem som hon ska ”chilla” tillsammans med  där i Molkom. Nya egendomliga ord ska viskas i hennes öra. Kul! Kanske kan hon ibland kasta ut sin långa fläta tillbaka mot Berlin så kan vi ”kasa” dit på en sekund.

trans art sv vitJust nu går SafeTransArt skjutsen! Från Berlin mot Molkom.